Bokens berättarjag heter Grace och tillhör en av de styrande familjerna i det fiktiva centralamerikanska landet Boca Grande. En dag anländer nordamerikanska Charlotte till landet, hon kommer snart i kontakt med Grace och hennes familj. Charlotte hamnar i landet av en slump, hon är på resande fot sedan hennes enda dotter Marin deltagit i ett terroristdåd i USA. Boca Grande är en diktatur och snart befinner de sig i en statskupp, men Charlotte vägrar att fly.
Charlotte beskrivs som en neurotisk, chockskadad kvinna som inte helt befinner sig i verkligheten, samtidigt som hon tidvis briljerar med en beslutsamhet och ett beundransvärt lugn. Det är svårt både för berättaren och läsaren att få grepp om Charlottes tidigare liv, historien hoppar fram och tillbaka, och det blir ibland lite väl luddigt kan jag tycka. Charlotte är virrig (eller är hon verkligen det..?) och därför blir hela boken virrig och svår att få grepp om. Jag känner mig distanserad både från Charlotte, Grace och de andra personerna som figurerar i berättelsen. Den enda som lyckas väcka känslor är Charlottes vedervärdige före detta man Warren.
Joan Didion lyckas aldrig få mig engagerad i berättelsen om Charlotte och landet Boca Grande. Det är som att se händelser och skeende genom ett filter, som en dimma. Den här boken har fått mycket bra kritik men den föll inte mig i smaken.
Charlotte beskrivs som en neurotisk, chockskadad kvinna som inte helt befinner sig i verkligheten, samtidigt som hon tidvis briljerar med en beslutsamhet och ett beundransvärt lugn. Det är svårt både för berättaren och läsaren att få grepp om Charlottes tidigare liv, historien hoppar fram och tillbaka, och det blir ibland lite väl luddigt kan jag tycka. Charlotte är virrig (eller är hon verkligen det..?) och därför blir hela boken virrig och svår att få grepp om. Jag känner mig distanserad både från Charlotte, Grace och de andra personerna som figurerar i berättelsen. Den enda som lyckas väcka känslor är Charlottes vedervärdige före detta man Warren.
Kommentarer