header

header

söndag 30 april 2017

The Handmaid's Tale - Margaret Atwood

Det finns ju ett antal klassiker (även moderna sådana) som det bara inte blivit att man läst. För mig har The Handmaid's Tale av Margaret Atwood varit en sådan. Boken blev aktuell igen under det amerikanska presidentvalet och efterföljande kvinnomarscher. Boken diskuterades, plakat med texter som "Illegitimi non carborundum" (don't let the bastards grind you down) och "Make Margaret Atwood fiction again" marscherades med och så vidare. När jag fick nys om att HBO gjort serie av boken så bestämde jag mig för att det är dags att läsa den. Eller rättare sagt lyssna på den...har nämligen lyssnat på den som ljudbok.

Boken handlar om Offred och utspelar sig i Republiken Gilead (här förs mina tankar till Stephen Kings The Dark Tower och Roland av Gilead - for your information så var King först... eller hur man nu ska säga. Gilead nämns ju först i Bibeln och är en fysisk plats, men som en plats, ett rike, efter en stor katastrof så är King före Atwood). Gilead - en dystopisk teokrati och före detta USA.

Det vi får veta är att det varit någon form av katastrof (kanske kärnvapenkrig eller kärnkraftsolycka) som spridit gift i luft och vatten. Många kvinnor och män har blivit sterila och om man väl blir gravid så är det långt ifrån säkert att barnet överlever spädbarnsåldern och/eller föds utan någon form av missbildning. Vi får också veta att det i samband med (efter?) katastrofen blev stor oro i samhället som slutade i någon form av statskupp.

Kvinnors kroppar och människors tankar kontrolleras. För att försäkra sig om nya barn så förslavas reproduktiva kvinnor och hålls som "tjänarinna" hos rika par. Hon ska föda deras barn. I en mycket märklig ritual ligger tjänarinnan i husägarinnans famn medan mannen har sex med henne, allt för att simulera att det egentligen är husägarinnan som blir befruktad.

Margaret Atwood
Atwood låter oss successivt få veta mer om Offred, om hennes liv innan Gilead, om hennes man och barn som så grymt slitits från henne, om hennes vän Moira och om hennes sätt att förhålla sig till denna nya världsordning då kvinnor inte ses som något annat än ett kärl för att skapa nya människor.

Det tog ett tag för mig att komma in i boken men när jag väl gjort det så var jag fast. Med väldigt enkla medel så lyckas Atwood förmedla komplicerade känslor. Delen när Offred tänker tillbaka på när hon och hennes man Luke bestämt sig för att fly och gör sig redo att lämna lägenheten och kommer ihåg katten. Det kan tyckas trivialt men insikten att de inte kan ta katten med sig och vad de måste göra får symbolisera all ångest och det fakta att man måste lämna allt bakom sig när man flyr från förtryck och krig. Tårarna rullade ner för kinderna när jag lyssnade på det stycket och tankarna gick till alla människor som är i den situationen just nu, i denna sekund.

Tyvärr kommer nog den här boken ständigt att vara aktuell och den borde vara obligatorisk läsning i skolan för att diskutera mekanismerna bakom diktaturer, vikten av jämställdhet och utbildning, vikten av demokrati med mera, med mera!

När jag skriver den här recensionen så har tre avsnitt av TV-serien släppts på HBO. Jag har hunnit se två av dem. Den är bra men boken är så mycket bättre. Elisabeth Moss som spelar Offred är en bra skådespelare men hon matchar inte min bild av Offred (och då pratar jag inte bara hur jag har föreställt mig henne utseendemässigt utan energin, utstrålningen, mimiken etc). Nåja, jag ska se hela serien så får jag se om jag ändrar mig :)

På svenska så kommer Norstedts snart ut med en nyöversättning. Den kan förbeställas på Bokus och Adlibris

2 kommentarer:

Lena sa...

Har hört så mycket om denna bok på senare tid. Borde verkligen läsa den.

...med näsan i en bok... sa...

Ja, den har fått någon slags revival nu:)

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...