Boktjuven - Markus Zusak

Genom Dödens ögon får vi lära känna Liesel, nio år gammal, när hon bevittnar sin lillebrors död. Året är 1939 och platsen Tyskland. Liesel, brodern och deras mamma befinner sig på resande fot, mamman ska lämna sina barn till en fosterfamilj. Ankomsten till fosterfamiljen blir försenad, de måste först begrava lillebror, efter begravningen stjäl Liesel sin första bok och inleder en karriär som boktjuv. När Liesel kommer fram till sin nya familj klänger hon sig fast vid grinden in mot huset, hon vill inte. Hennes nya föräldrar heter Rosa och Hans. Rosa är en barsk och till synes hård kvinna, Hans vinner flickans hjärta snabbare. Han sitter bredvid hennes säng på nätterna då hon vaknar på grund av mardrömmar om sin bror. De vakna timmarna utnyttjar de till att lära henne att läsa och skriva. Liesel får också en god vän i grannpojken Rudy som drömmer om att få kyssa henne. En natt dyker juden Max upp i deras hem, han är son till en gammal vän till Hans som stred tillsammans med honom i första världskriget, och dog vid hans sida. Familjen gömmer Max i källaren och Liesel och han utvecklar en väldigt nära vänskapsrelation. Liesel stjäl böcker och läser dem om och om igen; i källaren för Max, för att underhålla de människor som befinner sig i skyddsrummet tillsammans med henne under bombanfall, för grannfrun, i Borgmästarens bibliotek. 1943 får hon en gåva av Borgmästarens fru, en svart anteckningsbok, i den skriver hon ner sin historia.

Boktjuven (The Book Thief) av Markus Zusak är en annorlunda bok. Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att komma in i den, även om den första scenen i boken drabbade mig som ett knytnävsslag i magen. Kanske hade jag lite svårt att ta åt mig berättarrösten eller så var det för att för att kapitlen är så korta att de till en början kändes nästan avbrutna. Efter strax över femtio sidors läsning tog jag dock boken mer och mer till mitt hjärta och när jag väl läste ut den så kände jag viss sorg över att den var slut.

Det är en vacker och sorglig historia som är berättad med en otrolig värme och humor. Genom Liesels ögon får vi följa livet som fattig tysk under andra världskriget, det obegripbara som hände, familjens rädsla för Nazisterna, deras tysta uppror och uppoffringar. Zusak väjer inte i sin berättelse, vi får det mesta till oss, allt från vardagsliv till krigets grymhet och människors sorg och förtvivlan. Liesel är en stark och modig flicka, man kan inte annat än älska henne.

Som jag nämnde tidigare är det en annorlunda bok, inte enbart för att berättarrösten är Döden, även upplägget av texten skiljer sig från det vi är vana vid. Kapitlen är korta, fetstilta kommetarer till texten är infällda här och där och det förekommer även små noveller med bilder av en av karaktärerna (Max) i boken. Nyskapande. Zusak har tidigare skrivit böcker riktade till ungdomar och han har lyckats överföra det konceptet till "vuxenlitteraturen".

Detta är definitivt en bok jag rekommenderar. Eller som det står (citerat från SvD) på det vackra omslaget: "Köp den, låna den, stjäl den, men framförallt: Läs den!"