Konstnärens vånda och andra noveller är Peters Sjöstedts första bok. Den innehåller fyra korta noveller och en längre. Sjöstedt bär på en del bra berättelser, särskilt gillar jag Vänner emellan och Ulfs saga, även Till döden skiljer oss åt tilltalar mig. Novellen som gett boken dess namn, Konstnärens vånda föll mig dock inte alls i smaken och jag förstår inte varför han gett den en sådan framträdande plats. Jag förstår precis vad han vill säga med den men den var tråkig och fantasilös. Hellre skulle han gett mer plats åt de historier han har som innehåller oförutsedda vändningar och skapar en nyfikenhet hos läsaren. För de historierna finns, särskilt i Vänner emellan.
Strax innan jul såg jag en intervju med nobelpristagaren Mario Vargas Llosa där han tog upp betydelsen av Titeln. Han berättade att han lade ner mycket tid till att hitta rätt titel till sina berättelser och att den tillförde historien mycket av dess liv. Den skapar intresse och uttrycker berättelsens kärna. Här har Sjöstedt att lära. Titlar som Ulfs saga och Konstnärens vånda är inte så intressanta. Som ny författare på marknaden så tror jag att man måste tänka extra mycket på att via ytan (Titel och omslag) skapa nyfikenhet och intresse. Man måste locka läsare till sig, och ytan är första vägen.
Jag hakade tyvärr också upp mig en del på språket som var alltför uppräknande i sina beskrivningar. Såväl när det kom till människor och platser radades detaljer kring utseende och miljö upp i stället för att lindas in i berättelsen. Bäst tycker jag att det är när man inte får veta allt och där vissa detaljer antyds och anas, på så sätt får läsaren själv möjlighet att skapa sin tavla. I den längre novellen, Ulfs saga, kommer han ifrån detta uppradande och då flyter allt lättare och jag kommer in i historien bättre.
Avrundningsvis kan jag säga att det var roligt att läsa en lokal författare och det ska bli kul att se om vi får läsa mer av honom i framtiden.
Strax innan jul såg jag en intervju med nobelpristagaren Mario Vargas Llosa där han tog upp betydelsen av Titeln. Han berättade att han lade ner mycket tid till att hitta rätt titel till sina berättelser och att den tillförde historien mycket av dess liv. Den skapar intresse och uttrycker berättelsens kärna. Här har Sjöstedt att lära. Titlar som Ulfs saga och Konstnärens vånda är inte så intressanta. Som ny författare på marknaden så tror jag att man måste tänka extra mycket på att via ytan (Titel och omslag) skapa nyfikenhet och intresse. Man måste locka läsare till sig, och ytan är första vägen.
Jag hakade tyvärr också upp mig en del på språket som var alltför uppräknande i sina beskrivningar. Såväl när det kom till människor och platser radades detaljer kring utseende och miljö upp i stället för att lindas in i berättelsen. Bäst tycker jag att det är när man inte får veta allt och där vissa detaljer antyds och anas, på så sätt får läsaren själv möjlighet att skapa sin tavla. I den längre novellen, Ulfs saga, kommer han ifrån detta uppradande och då flyter allt lättare och jag kommer in i historien bättre.
Avrundningsvis kan jag säga att det var roligt att läsa en lokal författare och det ska bli kul att se om vi får läsa mer av honom i framtiden.
Kommentarer
i motsatts till de flesta, kanske, så föll jag för titeln när jag såg ditt inlägg på FB:) Av din recension så blir jag än mer intresserad och nyfiken på boken. Den ska jag kolla efter på "biblo" nästa gång. En lokal författare, skriver du, var kommer han ifrån? Västerbotten?
Själv läser jag för tillfället en lite rolig bok som handlar om verklighetens Tant Brun, Tant Grön, Tant Gredelin och Herr Blå. Den heter "Gredelins längtan" och är, enligt förorden, skriven av den vuxne pojken Petter. Just nu är jag dock inne i en lite jobbig period i Herr Blås liv och hoppas att den ska återgå till lite mer feelgood-stuk, alternativt spåra ur helt.
Jag uppskattar din blogg och tycker att det är toppen att du lägger ut på FB så att jag kan titta in när jag ser något som verkar extra spännande.
Vi hörs, kram! /Elin
Som du skriver tycker vi ju alla olika. En del av det underbara med litteratur (och alla andra konstyttringar också)ligger just i "samarbetet" mellan skribent och läsare. Inget är givet i förväg. Inte ens som nobelpristagare kan vara säker på att alla gillar allt man skriver.