Hilary Thomas är 29 år gammal och framgångsrik manusförfattare. Hon har skrivit manus till ett par storfilmer och har precis landat ett kontrakt som innebär att hon även får regissera sin nästa film. Hilary lever för sitt arbete som också är hennes dröm, hon har ett stort fint hus som hon ägnar sig åt på den lilla fritid hon har. Särskilt social är hon inte och hon lever ensam.
Bruno Frye är en stor man både fysiskt och penningamässigt. Han har tagit över sin mammas vingård och lever ett gott men isolerat liv. Bruno lever även i sin skåpbil och är en mycket psykiskt sjuk man, det lyckas han dölja för omgivningen. Han kör runt i sin bil och letar efter sin döda mamma som han är övertygad om har återfötts i en ny kropp, allt för att straffa honom. Varje natt vaknar Bruno av fruktansvärda mardrömmar, han känner hur saker kryper över hans kropp och viskar runt honom. Han hinner alltid vakna innan han hör vad som viskas.
En kväll blir Hilary överfallen i sitt hem av någon som hon är övertygad om är Bruno Frye. Poliserna Tony och Frank anländer efter att hon ringt 911. Frank är skeptisk till hennes utsaga och blir än mer så när han kontaktar sheriffen i Brunos hemstad och får reda på att Bruno befinner sig där. Tony är mer benägen att tro att Hilary i alla fall blivit överfallen, men kanske var det någon som var lik Bruno. Tony blir mer indragen än han anar i fallet.
När jag började läsa Viskningar av Dean Koontz så trodde jag att jag skulle läsa en riktigt ryslig rysare, omslaget gav mig idéer om obehagliga spökhus och sådana saker. Istället så har jag läst en spännande thriller med psykologiska inslag. Koontz beskriver detaljrikt varje timme och dag i kronologisk ordning från början till slut. Det tog mig två veckor att komma igenom den tätskrivna texten, men det kändes helt okej.
Koontz bygger på ett skicklig sätt upp en spänning och lägger till det relationen mellan Hilary och Thomas. Han beskriver en förövare som ser ut och beter sig som ett monster men som man efter en stund upptäcker att man känner sympati för. Jag grips av hans öde och fäller i slutet av boken en liten tår (mer än så ska jag inte säga...vill inte sabba). Möjligtvis att Tony, Hilary och Frank är lite för förutsägbara. Det känns som att man har träffat dem i många andra romaner genom åren, han hade kunnat nyansera de karaktärerna något. Inte bara ge dem djup genom att ge dem ett komplicerat förflutet utan även ge dem ett mer psykologiskt djup. Jag har även lite problem med de avsnitt i boken som jag uppfattar som ett inlägg i samhällsdebatter om invandring, fattigdom och så vidare. De passar liksom inte in och hade kunnat strykas för att korta boken något.
Allt som allt tycker jag ändå att det var en riktigt bra thriller som jag definitvt kan rekommendera att ni läser. Den var intressant ur flera perspektiv och en bok som det gick alldeles utmärkt att leva med en längre stund.
Bruno Frye är en stor man både fysiskt och penningamässigt. Han har tagit över sin mammas vingård och lever ett gott men isolerat liv. Bruno lever även i sin skåpbil och är en mycket psykiskt sjuk man, det lyckas han dölja för omgivningen. Han kör runt i sin bil och letar efter sin döda mamma som han är övertygad om har återfötts i en ny kropp, allt för att straffa honom. Varje natt vaknar Bruno av fruktansvärda mardrömmar, han känner hur saker kryper över hans kropp och viskar runt honom. Han hinner alltid vakna innan han hör vad som viskas.
En kväll blir Hilary överfallen i sitt hem av någon som hon är övertygad om är Bruno Frye. Poliserna Tony och Frank anländer efter att hon ringt 911. Frank är skeptisk till hennes utsaga och blir än mer så när han kontaktar sheriffen i Brunos hemstad och får reda på att Bruno befinner sig där. Tony är mer benägen att tro att Hilary i alla fall blivit överfallen, men kanske var det någon som var lik Bruno. Tony blir mer indragen än han anar i fallet.
När jag började läsa Viskningar av Dean Koontz så trodde jag att jag skulle läsa en riktigt ryslig rysare, omslaget gav mig idéer om obehagliga spökhus och sådana saker. Istället så har jag läst en spännande thriller med psykologiska inslag. Koontz beskriver detaljrikt varje timme och dag i kronologisk ordning från början till slut. Det tog mig två veckor att komma igenom den tätskrivna texten, men det kändes helt okej.
Koontz bygger på ett skicklig sätt upp en spänning och lägger till det relationen mellan Hilary och Thomas. Han beskriver en förövare som ser ut och beter sig som ett monster men som man efter en stund upptäcker att man känner sympati för. Jag grips av hans öde och fäller i slutet av boken en liten tår (mer än så ska jag inte säga...vill inte sabba). Möjligtvis att Tony, Hilary och Frank är lite för förutsägbara. Det känns som att man har träffat dem i många andra romaner genom åren, han hade kunnat nyansera de karaktärerna något. Inte bara ge dem djup genom att ge dem ett komplicerat förflutet utan även ge dem ett mer psykologiskt djup. Jag har även lite problem med de avsnitt i boken som jag uppfattar som ett inlägg i samhällsdebatter om invandring, fattigdom och så vidare. De passar liksom inte in och hade kunnat strykas för att korta boken något.
Allt som allt tycker jag ändå att det var en riktigt bra thriller som jag definitvt kan rekommendera att ni läser. Den var intressant ur flera perspektiv och en bok som det gick alldeles utmärkt att leva med en längre stund.
Kommentarer
Det var ett tag sedan nu för mig, och just Viskningar har jag inte läst även om jag har den i bokhyllan. Klättermusen som bokbloggar med mig har dock läst den. En av mina favoriter är nog Trasdockan även om slutet var lite av en besvikelse.