Astrid lever tillsammans med sin mamma, poeten Ingrid. De är nordamerikaner med skandinaviskt ursprung; blonda, blåögda och vackra. Ingrid är en egensinnig kvinna, mycket självständig och med en krass inställning till livet. Hon vill att Astrid ska bli lika stark och oberoende som hon själv. Olika älskare skymtar förbi, men Ingrid väljer ensamheten fram tills att hon möter Barry. Astrid hoppas att mamman ska stanna med Barry och ser i honom pappan som hon aldrig haft. För första gången får hon känna på hur det är att leva ett normalt familjeliv. En dag upptäcker Ingrid att Barry är otrogen och hon blir vansinnig. Ett vansinne som slutar med att hon mördar Barry. Hon döms till fängelse och Astrid hamnar hos en fosterfamilj. I boken får vi sedan följa Astrid i hennes liv i olika fosterfamiljer, hennes komplicerade relation med modern och kamp för att hitta en egen identitet.
Det är svårt att beskriva denna bok till fullo. Den är vacker, gripande och grym. Den ger en sann bild av hur utsatta barn kan vara, totalt utlämnade till vuxna människors beslut och känslor. Janet Fitch har ett vackert och målande språk, hon skriver osentimentalt men boken väcker tidvis flodvågor av känslor inom mig. När Astrid slås av insikten av hur snabbt ens familj kan ryckas ifrån en, hur brutalt tryggheten man en gång kännt kan lämna en, så är det som att få en knytnäve i magen. Jag tänker på min egen son och grips av en skräck omöjlig att förklara.
Hur många barn hade upplevt detta? Hur många barn drev som
jag likt plankton i det vida havet? Jag tänkte på hur tunna banden
var mellan mor och barn, mellan vänner, i en familj, saker man
trodde var för evigt. Man kunde mista allt, lättare än någon kunde
föreställa sig.
Astrid är, likt många barn, en överlevare. Skör men ändå stark kämpar hon för att göra sig fri från moderns osunda grepp om henne. Hon kämpar också för sin överlevnad, både fysiskt och psykiskt, i de olika familjer och institutioner hon placeras på.
Fitch är otroligt duktig på karaktärsbeskrivningar, på att skildra olika männiksors psyken, levnadsval och komplexiteten i relationer. Ingenting är svart eller vitt. Boken krävde långsam lästakt och Astrid är en karaktär som kommer att leva med mig under lång tid framöver.
Det är svårt att beskriva denna bok till fullo. Den är vacker, gripande och grym. Den ger en sann bild av hur utsatta barn kan vara, totalt utlämnade till vuxna människors beslut och känslor. Janet Fitch har ett vackert och målande språk, hon skriver osentimentalt men boken väcker tidvis flodvågor av känslor inom mig. När Astrid slås av insikten av hur snabbt ens familj kan ryckas ifrån en, hur brutalt tryggheten man en gång kännt kan lämna en, så är det som att få en knytnäve i magen. Jag tänker på min egen son och grips av en skräck omöjlig att förklara.
Hur många barn hade upplevt detta? Hur många barn drev som
jag likt plankton i det vida havet? Jag tänkte på hur tunna banden
var mellan mor och barn, mellan vänner, i en familj, saker man
trodde var för evigt. Man kunde mista allt, lättare än någon kunde
föreställa sig.
Astrid är, likt många barn, en överlevare. Skör men ändå stark kämpar hon för att göra sig fri från moderns osunda grepp om henne. Hon kämpar också för sin överlevnad, både fysiskt och psykiskt, i de olika familjer och institutioner hon placeras på.
Fitch är otroligt duktig på karaktärsbeskrivningar, på att skildra olika männiksors psyken, levnadsval och komplexiteten i relationer. Ingenting är svart eller vitt. Boken krävde långsam lästakt och Astrid är en karaktär som kommer att leva med mig under lång tid framöver.
Kommentarer