Boken tar sin start en septembermorgon 2004, en tio-årig flicka och hennes mamma dör i en våldsam krock. Händelsen är en avstamp, ett nedslag i historian. Resten av boken utspelar sig fem år senare, hösten 2009. En domare vid Stockholms tingsrätt mördar en taxichaufför. Kriminalkommissarie Walter Gröhn blir inkopplad på fallet, men blir snabbt varse om att myndigheterna vill tysta ned händelsen. Han är på väg att gå med på att vända fallet ryggen när ytterligare en serie mord begås, alla begångna av människor som har med domstolsväsendet att göra. Alla mord utförs av olika personer, personer som är närstående till offren, beskriver en oförklarlig vrede och aldrig har påvisat ett sådant beteende tidigare. En särskild utredningsgrupp sätts samman och Walter får praktikanten Jonna de Brugge till sin hjälp. De kommer en mystisk drog på spåren, genast kopplas den svenska säkerhetspolisen in som ser en muslimsk teroorgrupp som troligast ansvarig för morden och drogen. Walter och Jonna utreder, med hjälp av den dryge journalisten Jörgen Blad, egna spår.
Vredens tid är den första boken i en triologi av Stefan Tegenfalk. Det är en typisk manlig (med risk för att vara fördomsfull...) kriminalroman som jag anar vill gå i Stig Larssons fotspår. Prakitkanten Jonna är lika tuff som Lisbeth Salander, dock betydligt mer rumsren och social. Vad menar jag då med manlig kriminalroman? Jo, fokus ligger på ett tekniskt komplicerat brott, boken innehåller ett antal beskrivningar om IT och datorer, en porsche får stå som karaktärsbeskrivande för en av huvudpersonerna och relationerna är underordnade. Karin på
En bokcirkel för alla sträckläste den här boken, men den ville sig inte riktigt för mig - jag längtade aldrig efter den. Först de sista 80 sidorna hittade jag spänningen och hade svårt att släppa boken. Jag kommer att läsa bok nummer två
Nirvanaprojektet och hoppas att den tar vid bok nummer ett på ett bra sätt.
Om du vill läsa vad andra har bloggat om boken så kan du läsa
här,
här och
här.
Kommentarer
Sedan att jag personligen tycker att det är tråkigt är en femma, jag har ju länkat till flera som skrivit positiva recensioner också, allt handlar om smak.
Det finns gott om tekniskt fokus även från kvinnliga deckarförfattare. Det är nog du som ska vidga dina vyer lite.
Ledsen om jag låter elak, men sånt här tål jag inte.
Genom att istället uttala dig enbart om dig själv och inte om manligt eller kvinnligt, så gör du det du avsåg, dvs håller det till vad du personligen tycker.
Tittar du på vad du skrev så var det nämligen inte alls att du personligen inte tycker teknik är intressant, utan att det är en manlig bok för att den beskriver teknik.
Jag misstänker att du helt enkelt råkat skriva något du inte avsett och missat att skriva vad du faktiskt menade.