header

header

lördag 6 oktober 2012

Om att möta Jenny Valentine

Jenny Valentine
Ni som följer min blogg vet att jag nyligen var på bokmässan i Göteborg. En av höjdpunkterna var att intervjua författaren Jenny Valentine. Jag har läst och recenserat tre av hennes böcker; Hitta Violet Park, Trasig soppa och Myrstacken. Via hennes förlag hade jag stämt träff med Jenny i förlaget Atriums monter klockan tio på fredagsmorgonen. Min kompis Elin följde med för att fota under intervjun.

Med ett fladdrande hjärta gick jag över mässgolvet och spanade efter Atriums monter. Fredag morgon var det ännu inte så många besökare på mässan så det gick rätt fort att hitta rätt. Vid montern presenterades jag för Jenny Valentine (som inte var sig helt likt från bilder jag sett eftersom hon klippt sig) och vi bestämde oss för att gå till ett lugnare ställe för själva intervjun. Redan under promenaden till Speakers Lounge så släppte nervositieteten. Jenny var jättetrevlig, avslappnad och rolig. Vi småpratade en del och hon berättade lite om ett besök hon gjort på ett bibliotek i Göteborg dagen innan. Hon hade träffat skolelever och pratat om sina böcker och om att skriva.

Jenny & jag
Jag ska så gott jag kan försöka sammanfatta samtalet som vi hade.

Jenny berättade att hon inte har en synopsis, en plan när hon skriver en bok. Berättelsen och handlingen kommer till henne sucessivt under skrivandet. Hon har början, men vet inte mer än den. Ta till exempel Myrstacken, en dag såg hon en flicka som stod i en dörröppning (i boken heter hon Bo) och så kom berättelsen till henne. Skrivandet av Hitta Violet Park började med att inledningscenen i boken spelades upp som en filmsekvens i hennes huvud. Om och om igen såg hon en ung kille som gick in på en taxifirmas kontor och såg en urna. Det finns också en del sanning i boken. Askan från en kvinna som Jenny en gång kände ligger i en urna som står omringad av gamla papper. Jenny säger att hon någon dag ska befria henne och strö ut hennes aska!

Det viktigaste i en bok är karaktärerna, säger Jenny. Man kan ha en spännande handling men om karaktärerna är tråkiga och oengagerande så blir boken detsamma. Jenny bygger sina berättelser utifrån karaktärerna, men hon planerar dem inte. De kommer till henne och hon lär känna dem under skrivandets gång. Hon låtsas vara karaktärerna och lär känna dem. De utvecklas allt eftersom och driver handlingen framåt. Jenny säger att personerna i böckerna är oroväckande realistiska för henne, de är som verkliga personer som pratar med henne. När hon är mitt i skrivandet så brukar hon säga till sina barn att karaktärernas röster är starkare än barnens.

Jenny berättade att hon hade en del problem med karaktären Rowan när hon skrev Trasig soppa. Hon var rädd att hon skulle bli för lik Lucas i Hitta Violet Park och hon hade svårt att få kontakt med henne. Det var som att Rowan  höll henne på avstånd, som att hon inte fick komma nära. Men när hon slutade kämpa och förstod att hon var tvungen att låta henne utvecklas precis som hon ville så blev hon inte det minsta lik Lucas.

Jenny avslöjar att hon inte har skrivit någonting alls innan HItta Violet Park. Hon gjorde ett litet försök när hon var i 20-årsåldern men då handlade det alldeles för mycket om att hon ville bli författare så berättelsen blev aldrig bra. Hon har alltid läst mycket och har alltid drömt om att skriva böcker, men trott att man måste ha allt färdigt och klart innan man börjar skriva. Stephen Kings bok Att skriva har inspirerat henne och hjälpt henne på vägen, särskilt i detta att det är helt ok att bara börja skriva och sedan låta historien berätta sig själv.

Nu för tiden så kommer historierna till henne av sig själva och då blir det på ett annat sätt än när hon försökte skriva för skrivandets skull. Berättelserna kräver hennes uppmärksamhet och hon slukas av dem. Hon vet när en historia fungerar för då glömmer hon allt annat.

När hon skriver så tänker hon inte på sin målgrupp, vilka som ska läsa boken. Hon är övertygad om att förlaget kan göra den bedömningen och peka ut en målgrupp. Hon säger att de förmodligen är bättre på det än vad hon är.

Jenny har skrivit en bok som ännu inte har kommit ut på svenska, den heter The Double Life of Cassiel Roadnight. Jag ber henne berätta lite om den och hon säger att den är annorlunda än de första tre. Den är mörkare, en thriller. Dessutom så jobbade hon mer på intrigen än vad hon tidigare gjort. Hon började att bygga den på en annan bok, men den tog så många vändningar att den förvandlades från att var en "nyskrivning" till att bli sin egen historia.

Jenny avslöjar att hon har börjat skriva på en femte bok men att det går lite trögt just nu. Hon vill att den ska vara mer lik de tre första böckerna än den om Cassiel. Hon kan avslöja att den ska handla om mordbrand (än så länge är tanken sådan i alla fall, men hon vet aldrig hur det blir i slutändan...berättelsen kan helt plötsligt ta andra vägar).

Anledningen till att det går trögt nu är att hon inte får till början. "Jag har skrivit om början minst tio gånger" säger hon. Och början måste vara perfekt för allt utgår ifrån den, dessutom finns hela bokens svar i början. "The ending is in the beginning", säger hon. När hon skrev Hitta Violet Park  så hade hon bara början och historien skrev sig själv. Tio sidor innan bokens slut så visste hon inte själv hur det skulle sluta, men svaret fanns i det redan skrivna. Hon bläddrade igenom boken och kom på hur det skulle sluta, därför är det otroligt viktigt att början blir perfekt och det är det hon brottas med just nu. Hon berättar också att det är lätt att tappa bort sig någonstans i mitten av boken när man skriver utan att veta slutet. Mitten blir som en dimma där det är lätt hänt att fastna, det är den svåraste passagen att ta sig igenom.

Vi pratade en hel del om att hon ofta skriver om ämnen som kan ses som ganska svåra och tunga. Böckerna handlar om sorg och ensamhet, men innehåller ändå mycket värme och hopp. Som Jenny själv säger "Unremitting sorrow is quite dull" och det gäller väl inte bara för författaren...

Vi satt ganska länge i Speakers lounge och pratade, något som jag är väldigt tacksam för. Det var generöst och fint gjort av henne att ta sig den tiden för mig. Vi pratade om fler saker än det jag skrivit ner här, jag får liksom inte ner allt. Jag gillade också att hon inte bara berättade och svarade på frågor utan intresserade sig tillbaka. Hon frågade mycket om hur mycket jag läste, om jag hade skrivit något, hur länge Elin och jag kännt varandra och så vidare. Hon bjöd mycket på sig själv, berättade om sig själv, sin skrivandeprocess och en del detaljer från när hennes böcker kommit till. Väldigt roligt att höra!











2 kommentarer:

Josefin sa...

Så intressant! Blir nyfiken på "Violet Park". Men det låter lite jobbigt att karaktärerna blir så verkliga att hon inte hör andra så bra :)

Lingonhjärta sa...

Så roligt!!! Fick precis hem tre böcker av henne för blev så förtjust i Trasig Soppa så ska nu frossa i Valentine :D

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...