header

header

måndag 23 april 2012

Nirvanaprojektet - Stefan Tegenfalk

Nirvanaprojektet är uppföljaren till Vredens tid som jag har recenserat här (en recension som råkade reta upp en del, så här i efterhand förstår jag mycket väl varför...).

Utfärdar härmed spoilervarning till er som ännu inte läst Vredens tid!

Leo Brageler, skaparen av Drog-X, hålls i fångenskap av säkerhetspolisen Martin Borg och hans islamofobgäng. I månader har de torterat och förhört honom för att få tillgång till formeln bakom drogen som gör folk galna av vrede, men han vägrar att yttra minsta ord.

Jonna de Brugge har begärt förflyttning och är tillbaka i kriminalkomissarie Walter Gröhns utredningsteam som ännu inte har släppt sökandet av Brageler och när den totalt empatilöse busen Hedman lämnar sitt gömställe samtidigt som fyra forskare i Tyskland, alla med koppling till Brageler, mördas börjar saker och ting att röra på sig igen. Och fort går det. Inom loppet av några timmar är det full action. Brageler börjar prata, Hedman går bärsärkargång, Martin Borgs kalla fasad börjar rämna och Walter och Jonna går några sömnlösa dygn till mötes.

Jag saknar mycket i den här boken. Själva storyn är bra, men den Tegenfalk tråkar ut mig...tyvärr...Jag vill veta mer om huvudpersonerna, inte bara vad de gör. Författaren slänger ut små halmstrån genom att låta Jonna bli kär och låta oss ana Walters sorg efter sin dotter. Men det är inte tillräckligt, jag vill veta mer och lära känna dem bättre. Karaktärerna förblir allt för neutrala för mig. Mina favoritdeckare är sådana där man genom utredningsarbetet kring ett mord får lära känna poliser, brottslingar och offer, men den biten skippas nästan helt av Tegenfalk. Det blir sterilt och tråkigt, bara action och snabbt tempo.

Jag saknar också att få veta mer om forskningen som Brageler har jobbat med och som de mördade tyska vetenskapsmännen höll på med. Det väckte så många frågor hos mig och jag hade önskat att Tegenfalk lagt lite mer krut på den etiska och filosofiska diskussionen. Jag får i och för sig en känsla av att det kommer att beröras mer i den tredje och sista boken, men...den kommer jag tycärr inte att läsa.

Lönnmördaren Mjásnik förstår jag inte alls. Han är helt fristående från de övriga och som läsare får jag ingen förklaring till hans existens, förutom alldeles i slutet möjligen. Men han blir som en lös tråd som hade behövt förankrats.

Nä, detta var inte en bok för mig. Andra som bloggat om boken (och inte nödvändigtvis tycker som jag) är Bokbrus, Fru E:s böcker och hyllan

Boken ges ut av Massolit förlag och kan köpas på Adlibris, Bokus och Bokia

2 kommentarer:

Linnea sa...

Jag fastnade inte heller för Vredens tid, men Nirvanaprojektet tyckte jag var riktigt spännande. Håller dock med dig helt om det du skriver om Vredens tid; att den liknade Millenniumböckerna lite väl mycket..

Anonym sa...

Tycker inte vredens tid liknade millenium det minsta. Fick känslan av att han snarare drev med hela deckargenren i vredens tid. Nirvanaprojektet var bra men bäst är sista delen (den felande länken) tycker jag. Alla tre är i alla fall mycket bra!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...