Daniel Åbergs bok är omtalad i bokbloggosfären och jag har i stort sett bara läst positiva omdömen. Hade ändå inte så stora förväntningar på grund av ämnet. Jag tyckte inte heller särskilt bra om den, av två anledningar.
Den första är att jag överhuvudtaget inte kan relatera varken till huvudpersonen Filip eller någon av de andra karaktärerna. De lever ett liv så totalt annorlunda än mitt och tänker så annorlunda än jag. Finns det människor som tänker så beräknande om sin omgivning som Filip? Jag antar det. Det är som att han ser på andra människor som brickor i ett spel, inte som individer. Det blir kallt och oempatiskt och jag får aldrig heller någon direkt känsla för Filip.Han är rätt osympatisk, självisk och omogen. Han ångest och rädslor handlar enbart om att han är rädd att han blivit känslokall och hur han uppfattas av andra. Det tycks inte gå djupare än så. Han känns väldigt inskränkt som person. Och bortskämd.
Åberg skriver bra, har ett bra flyt i språket men jag har svårt för den här stilen - som heter något, men kan inte komma på namnet nu...Det är andra anldningen till att boken inte faller mig i smaken. Tankeflödet och de avbrutna meningarna, det har sin poäng, men blir lite mycket ibland. Jag gillade dock att han hade kastat om ordningen på kapitlen och berättade historien huller om buller, det bidrog i alla fall till att göra den någorlunda dynamisk.
Vi ska diskutera boken i bokcirkeln Picket & Pocket, ska bli intressant att höra vad de andra tycker.
Andra som bloggat om boken är Bokhora, Boktoka och Bokblomma
Boken ges ut av Massolit förlag och kan köpas på Adlibris, Bokus och Bokia
Kommentarer