header

header

söndag 12 mars 2017

Brev till min dotter - Red. Elcim Yilmaz

Elcim Yilmaz fick idén till den här antologin när hon var sjuk och övertygad om att hon skulle dö. I två veckor satt hon vaken varje natt, i sängen bredvid sin sovande dotter, och skrev ner tips på böcker att läsa, filmer att se, spelade in videosnuttar och skrev historien om sitt liv. Allt för att dottern skulle känna till sin bakgrund, inte känna sig övergiven av sin mamma och framförallt, ocensurerat få ta del av sin mammas röst.

Nu blev det ju tack och lov så att Yilmaz överlevde och får finnas kvar med sin dotter. Men ur smärtan föddes alltså idén att samla fler kvinnors röster och låta dem skriva brev till sina döttrar. Och det är ett imponerande gäng som hon har fått ihop - hela listan hittar ni längst ner i inlägget. De som bidragit med texter till boken har alltså fått i uppgift att utan den självcensur vi gärna har när vi tilltalar våra barn skriva ett brev till sin dotter. Som Yilmaz själv skriver:

Den här boken är till dig, Raël. Den är till mig. Till alla döttrar och till alla mammor. Den här boken är början på ett nytt samtal, bortom kvinnans funktioner i livet och samhället och i familjen. Den här boken är en hyllning till varenda partikel i oss människor.
Och mest tagen blir jag nog av Elcim Yilmaz eget bidrag. Sedan jag själv blev mamma så är det den största skräcken jag kan tänka mig, att dö från mitt barn. Jag är inte rädd för att dö (faktiskt inte) men jag är skräckslagen inför tanken att mitt barn ska lämnas utan mig för tidigt. Så jag förstår Yilmaz ångest och hennes drivkraft som ligger till grund för den här boken.

Jag tyckte också väldigt mycket om Nabila Abdu Fattahs text, särskilt hennes lista. Jag imponeras lätt av listor eftersom jag är så kass på att göra sådana själv - tro mig jag har försökt! På Fattahs lista hittar du till exempel råd som: Ärlighet varar inte alltid längst, gör det till en konst att ta plats (väldigt konkreta och roliga tips!), tvätta bort sminket, bredda synen på vad en superhjälte är och stunderna då ni ska stanna upp för att njuta.

Katerina Janouch bidrag "Våga vara en bitch" är en feministisk text som vägrar ursäkta sig. I love it! En kärleksfull peppning till sin dotter och en käftsmäll till patriarkatet!

Maxida Märaks bidrag var smärtsamt men fint. Hon beskriver hur hon flyttade (flydde...) från sin hemby Jokkmokk, som hon älskar, när hennes dotter var liten:
Jag blev så uppmärksam på folks beteende när du låg i magen, började reflektera över hur vissa mödrar kunde tala om sina barn inför andra. Och tala om andra inför sina barn. Människor som levde rätt nära inpå oss gjorde mig rädd. Inte för min skull, men jag blev rädd för att de skulle vara för nära dig. Jag ville inte att dom skulle sprida sina ormliknande beteenden till mitt barn. Du skulle få växa upp i en massa kärlek. Intriger är inte till för små. Jag var fast besluten om att skydda dig från sånt.
Och, sorry bodensare, det finns en viss igenkänning  i den texten också...

Det sista bidraget till boken som jag vill nämna lite extra är Martina Montelius som med en svindlande fart broderar en helt fantastiskt brev till en fantasidotter vid namn Siv. I och för sig har hon två döttrar, men förklaringen till Sivan finns i texten. Vad sägs om det här:
Kära Sivan, jag ska skriva något till dig om hur det är att vara kvinna? Men det är inte så lätt för mig att skriva om det, eftersom jag inte vill vara kvinna. Till exempel: av en kvinna förväntas det mer eller mindre att hon flera gånger under loppet av sitt korta liv ska slita sitt inre i stycken på grund av diverse män. Dessa män har naturligtvis aldrig gjort sig förtjänta av detta. Det går inte att göra sig förtjänt av att någon sliter sitt inre i stycken för att man inte älskar henne - och om man märker att hon ändå gör det ska man ju försöka få henne att lägga av med det. Men det gör inte männen. De glufsar i sig skålpund av kvinnans själsstyrka, slafsande och rapande, tills hon ligger med grynet i asfalten, oigenkännlig, och måste försöka börja om från början med hela sin existens. Vilket för det mesta går bra - tills hon möter nästa man. Det finns en väldigt bra författare som har skrivit om detta fenomen. Lena Andersson heter hon. Läs henne, Siv, så förstår du vad jag menar.
Tål väl kanske att sägas att det var ett par av bidragen som inte föll mig lika väl i smaken. Som trots Yilmaz instruktioner kändes konstruerade, sentimentala och lite för välpolerade. Men på det stora hela så tycker jag att det här är en väldigt bra antologi. Och även om den är riktad till mammor och döttrar så tycker jag nog att pappor borde läsa den också! Och trots att jag är mamma till en pojke så gav den mig några goda råd i den egenskapen också

Följande personer har bidragit med texter: Elaine Eksvärd, Anneli Furmark, Nabila Abdul Fattah, Katerina Janouch, Katarina Mazetti, Martina Montelius, Maxida Märak, Carolina Neurath, Alexandra Pascalidou, Mia Skäringer, Therése Söderlind och Märta Tikkanen

Boken ges ut av Forum bokförlag och kan köpas på Adlibris och Bokus

Johannas deckarhörna och Västmanländskans bokblogg har också bloggat om boken

2 kommentarer:

Anna Johansson sa...

Montelius var min absoluta favorit av dem alla. Hon skriver som i gen annan :-)

...med näsan i en bok... sa...

Jag funderade på hur jag skulle beskriva hennes ordrika språk, men det var svårt så då fick det bli ett exempel😊

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...