Efter att ha läst Michelle Pavers spökroman Evig natt och älskat så har jag varit sugen på Expedition Kanchenjunga ända sedan den utgavs 2016. Den har, av olika anledningar (till exempel att jag har en tendens att samla på mig böcker...) stått oläst i hyllan sedan början av förra året. Nåja, nu har jag i alla fall läst den!
Handling (förlagets text):
Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.
De följer bokstavligt talat spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka. Är det verkligen en bra idé att försöka sig på exakt samma resa?
Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån...Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.
Men ibland är sanningen så hemsk att det varit bättre att inte veta.
Mina reflektioner:
Återigen berättar Paver en spökhistoria som utspelar sig i en kall och karg miljö som kräver det yttersta, rent fysiskt, av huvudkaraktärerna. Pearce är överraskande oförberedd på de fysiska utmaningarna och har mest följt med på sin brors expedition för att fly London där han nyss har övergivit sin blivande brud mer eller mindre vid kyrktrappan.
Sakta men säkert, och med enkla medel, bygger Paver upp en olycksbådande stämning. Och som läsare förstår man redan på första sidan att den här historien inte kommer att sluta bra.
Ni som följer den här bloggen vet att jag läser mycket skräck. Det innebär också att jag sällan blir riktigt rädd av det jag läser, man vänjer sig ju lite. Så är det med den här boken också. Jag älskar hur Paver använder miljön för att sända rysningar nedför ryggen, hur hon låter sina karaktärer balansera på gränsen till galenskap, hur hon skildrar relationen mellan Pearce och hans bror Kit för att förmedla känslan av ensamhet, utsatthet och ilska. Pearce blir dessutom kompis med en herrelös hund som följer gruppen uppför berget, en hund som får spela en viktig roll i händelseförloppet. Det finns dock ett stycke i boken som skrämmer mig rejält, som får min fantasi att gå i spinn och som jag har svårt att sluta tänka på. Jag ska inte avslöja för mycket om den men den har att göra med en isgrotta och en skreva i isen.
Den här boken har dessutom den roligaste boktrailer jag någonsin sett (se nedan)
Läs den!
Boken ges ut av Bokförlaget Semic och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är emseliasson, Att leva loppan och Jennies boklista
Handling (förlagets text):
Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.
De följer bokstavligt talat spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka. Är det verkligen en bra idé att försöka sig på exakt samma resa?
Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån...Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.
Men ibland är sanningen så hemsk att det varit bättre att inte veta.
Mina reflektioner:
Återigen berättar Paver en spökhistoria som utspelar sig i en kall och karg miljö som kräver det yttersta, rent fysiskt, av huvudkaraktärerna. Pearce är överraskande oförberedd på de fysiska utmaningarna och har mest följt med på sin brors expedition för att fly London där han nyss har övergivit sin blivande brud mer eller mindre vid kyrktrappan.
Sakta men säkert, och med enkla medel, bygger Paver upp en olycksbådande stämning. Och som läsare förstår man redan på första sidan att den här historien inte kommer att sluta bra.
Ni som följer den här bloggen vet att jag läser mycket skräck. Det innebär också att jag sällan blir riktigt rädd av det jag läser, man vänjer sig ju lite. Så är det med den här boken också. Jag älskar hur Paver använder miljön för att sända rysningar nedför ryggen, hur hon låter sina karaktärer balansera på gränsen till galenskap, hur hon skildrar relationen mellan Pearce och hans bror Kit för att förmedla känslan av ensamhet, utsatthet och ilska. Pearce blir dessutom kompis med en herrelös hund som följer gruppen uppför berget, en hund som får spela en viktig roll i händelseförloppet. Det finns dock ett stycke i boken som skrämmer mig rejält, som får min fantasi att gå i spinn och som jag har svårt att sluta tänka på. Jag ska inte avslöja för mycket om den men den har att göra med en isgrotta och en skreva i isen.
Den här boken har dessutom den roligaste boktrailer jag någonsin sett (se nedan)
Läs den!
Boken ges ut av Bokförlaget Semic och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är emseliasson, Att leva loppan och Jennies boklista
Kommentarer