Jack har alltid drömt att få delta i en arktisk expedition. Han lever ett tråkigt liv i London, fattig och helt utan vänner. Så får han nys om en planerad expedition med destination Spetsbergen (Svalbard). Jack blir rekryterad som radiotelegrafist av tre rika ynglingarna. Han känner sig utanför i gruppen men tyr sig ganska snabbt till gruppens ledare Gus. De fyra beger sig först till det norska fastlandet där de provianterar, skaffar slädhundar och träffar skepparen Eriksson som ska föra dem till Spetsbergen och viken Gruhuken. Eriksson försöker övertala gruppen att välja en annan plats, men vägrar att säga varför han inte tycker att de ska slå läger just där. En av gruppens medlemmar halkar och bryter foten innan de ens kommer fram till Gruhuken. De tre återstående expeditionsmedlemmarna - Jack, Gus och Archie - når tillslut viken och de norska sjömännen stannar kvar en tid för att hjälpa dem att bygga upp sin station. Det finns märkliga lämningar från tidigare bosättningar men norrmännen är fåordiga och vägrar att tillbringa nätterna på land, de sover på skeppet. I slutet av augusti lämnas gruppen ensam och de påbörjar sitt vetenskapliga arbete. Dagarna blir allt kortare och den 16 oktober försvinner solen helt och hållet. Jack har börjat ana oråd och drabbas allt oftare av en oförklarlig känsla av skräck. När Gus drabbas av blindtarmsinflammation kallar de efter Eriksson som hämtar upp honom och Archie, Jack beslutar sig för att stanna kvar för att slippa avbryta de mätningar de åtagit sig att göra. Gus och Archie blir borta längre än väntat och Jack tillbringar fyra månader ensam i totalt mörker. Eller, inte helt ensam - någon gör honom sällskap i Gruhuken...
Det här är något så ovanligt som en vuxenroman av Michelle Paver och dessutom en spökhistoria. Det är en fantastisk idé att förlägga den i arktisk miljö under vintertid. En miljö som fascinerar och hittas igen i alltfrån Shelleys
Frankenstein till Arkiv X.
Paver beskriver naturens och ljusets förändring helt fenomenalt. I början lyser midnattsolen och den främmande figuren i Gruhuken känns visserligen obehaglig men inte hotfull. Det är på något sätt för vackert och livfullt runt omkring för det; fåglar som skränar, sälar och livskraftiga växter.
Desto mörkare det blir desto tydligare blir det hur beroende man som människa är av ljuset. Hur det påverkar en psykiskt att befinna sig i ständig natt. Det är som att det okända som finns där ute livnärs av mörkret, blir starkare av det. Människorna stänger in sig i sin ljusa stuga och ser ingenting av vad som händer utanför. När Jack lämnas ensam blir situationen alltmer klaustrofobisk och vansinnet är nära att bryta fram.
Evig natt är precis vad den utger sig för att vara - en arktisk spökroman - och den är riktigt, riktigt bra! Paver har en otrolig berättartalang. Som läsare sugs jag in i historien, det är som att jag befinner mig på Spetsbergen tillsammans med Jack och de andra. Och det är läskigt, en skräck som smyger sig på en - precis som den smyger på Jack.
Boken ges ut av
Bokförlaget Semic och
Månpocket och kan köpas på
Adlibris och
Bokus
Andra som bloggat om boken är till exempel
ihyllan,
Bokhora,
Olika sidor och
Bokmalen
Kommentarer
Ha en bra dag! :)
Monika - låter som en bra idé att vika en månad enbart åt böcker som på ett eller annat sätt utlovar sträckläsning!
ingonhjärta - visst är den!