Handling (förlagets text):
Efter tre år i fängelse vill Shadow inget hellre än att återvända till sin fru Laura och leva ett stillsamt liv med henne. Men bara dagar innan han friges nås han av nyheten att Laura dött i en mystisk bilolycka, och hela Shadows värld rasar samman. På flygresan hem till begravningen skakas planet av en våldsam storm, och en man som kallar sig Mr Wednesday presenterar sig för Shadow och påstår sig vara en före detta gud och kungen av Amerika. På något sätt verkar han veta precis allt om Shadow och erbjuder honom ett jobb som hans livvakt. Shadow, som inte har någon annanstans att ta vägen, tar jobbet men upptäcker ganska snart att hans roll i Wednesdays planer är farligare än han någonsin hade kunnat föreställa sig. Ganska snart dras Shadow och Wednesday in i en konflikt lika gammal som mänskligheten själv. För under vardagens stilla yta pågår en kamp om Amerikas själ.
Mitt omdöme:
Ja, det kanske skulle räcka med att säga att den är magisk och fantastisk. Läs den! Men jag ska anstränga mig lite mer än så.
Först vill jag säga att jag läste boken på originalspråket engelska och därför inte törs uttala mig om den svenska översättningen. Gaimans språk är tillsammans med hans enorma berättarförmåga den stora styrkan i boken. Jag är en snabb läsare, men i den här tegelstenen till bok så kommer jag på mig själv flera gånger med att läsa om meningar. Och inte för att de var svåra eller för att jag tappat tråden utan för att det är vackert skrivet. Jag förundras hur han med formuleringar kan uttrycka så mycket känsla. För det här är en bok som griper en rakt i hjärtat.
Tror jag blev kär i huvudkaraktären Shadow och kär i hans kärlek till sin fru. Hon som dog och som vi inte får träffa - inte i levande form i alla fall.
Jag vet inte hur jag ska sammanfatta den här boken, det är svårt att göra den rättvisa. Vi har dels den magiska historien fylld av gudar och andra övernaturliga väsen som är inblandade i årtusendets strid där Shadow får spela en viktig roll. Det är spännande och dramatiskt. Historien för oss även genom tiden, vi får följa människors öden som är sammanblandade med gudarnas öden. Jag vet ingen annan som kan berätta en sådan här historia. Möjligtvis Stephen King men han har inte Gaimans språk. Boken är också filosofisk och får mig att gång på gång stanna upp och fundera på mänskligheten och på varelsen människan.
Det finns ett stycke i boken som jag återkommer till gång på gång i tanken, som jag önskar att jag själv hade kunnat skriva. Jag återger delar av det längst ner i inlägget.
Den utgåva av boken som jag läste ges ut av Headline och kan köpas på Adlibris och Bokus
Den svenska utgåvan ges ut av Månpocket och den kan ni köpa här och här
There was a girl, and her uncle sold her. Put like that it seems so simple.
No man, proclaimed Donne, is an Island, and he was wrong. If we were not islands, we would be lost, drowned in each other's tragedies. We are insulated (a word that means, literally, remember, made into an island) from the tragedy of others, by our island nature, and by the repetitive shape and form of the stories. We know the shape, and the shape does not change. There was a human being that was born, lived, and then, by some means or other, died. There. You may fill in the details from your own experience. As unoriginal as any other tale, as unique as any other life. Lives are snowflakes - unique in detail, forming patterns we have seen before, but as like one another as peas in a pod (and have you ever looked at peas in a pod? I mean, really looked at the? There's not a chance you would mistake one for another, after a minute's close inspection.)
We need individual dories. Without individuals we see only numbers: a thousand dead, a hundred thousand dead, 'casualties may rise to a million'. With individual stories, the statistics become people - but even that is a lie, for the people continue to suffer in numbers that themselves are numbing and meaningless. Look, see the child's swollen, swollen belly, and the flies that crawls at the corners of his eyes, his skeletal limbs: will it make it easier for you to know his name, his age, his dreams, his fears? To see him from the inside? And if it does, are we not doing a disservice to his sister, who lies in the searing dust beside him, a distorted, distended caricature of a human child. And there, if we feel for them, are they now more important to us than a thousand other children touched by the same famine, a thousand other young lives who will soon be food for the flies' own myriad squirming children?
We draw our lines around these moments of pain, and remain upon our islands, and they cannot hurt us. They are covered by a smooth, safe, nacreous layer to let them slip, pearl-like, from our souls without real pain.
Fiction allows us to slide into these other heads, these other places, and look out through other eyes. And then in the tale we stop before we die, or we die vicariously and unharmed, and in the world beyond the tale we turn the page or close the book, and we resume our lives.
A life, which is, like any other, unlike any other.
And anyway, the simple truth is this: there was this girl and her uncle sold her.
Kommentarer