header

header

tisdag 26 mars 2019

The Fireman - Joe Hill

Joe Hill är en av mina favoriter och den här boken hade stått på min "Att läsa-lista" alldeles för länge. Jag har lyssnat på den som ljudbok. Den finns tyvärr inte utgiven på svenska.

Bokens hadnling (förlagets text):
Dragonscale is a terrifying new plague. A highly contagious, deadly spore imprints its hosts with beautiful black and gold marks across their bodies - before causing them to burst into flames. Millions are infected. There is no cure. No one is safe.

Nurse Harper Grayson has discovered the telltale gold-flaked designs on her skin. When the outbreak first began, she and her husband, Jakob, mad a pact that they would take matters into their own hands if they became infected. But now Harper wants to live - until the fetus she is carrying comes to term.

Convinced that his wife has made him sick, Jakob abandos her as their placid New England community collapses in terror. The chaos gives rise to armed, self-appointed posses roaming the streets and woods to exterminate those who carry the spore. But a stranger in a firefighter's jacket, carrying a hooked iron bar, straddles the abyss between insanity and death. Known as The Fireman, he is afflicted with Dragonscale but has learned to control the fire within himself, using it as a shiled to protet the hunted...and as a weapon to avenge the wronged.

Mitt omdöme:
Jag levde med den här boken ganska länge. Den är 22 timmar och 19 minuter lång...

På ett sätt är det här en ganska klassisk dystopi. Den involverar en smitta som sprider sig snabbt och får folk att hamna i panik och bete sig irrationellt. Våldsamma människor lever ut sin ilska och lusta för att skada och mörda. Grupper bildas. I det här fallet så kommer Harper till en gemenskap av smittade som hittat ett sätt att överleva. Sjukdomen får de flesta att självantända, men här har man upptäckt att den reagerar på känslor. Blir man rädd eller arg så antänds man men om man känner lugn och glädje så kan den hellre få en att självlysa och man kan till och med få vissa förmågor. Trots att det på ytan är harmoniskt i gruppen som Harper komer till så upptäcker hon att den är väldigt kontrollerad av ledarna. När saker börjar försvinna och matförråden sina så uppstår det splittringar, rykten, misstänksamhet som ledarna kväser med våld. The Fireman som tagit Harper till gruppen har själv valt att bo utanför bondgården där man håller till och många har svårt att förhålla sig till honom.

Hill är duktig på karaktärer. Jag tycker mycket om Harper och hon blir min vän. The Fireman är en rolig karaktär. Han bidrar med humor och action, han är orädd, går sin egen väg och brottas med det förflutna. Han är bokens buttre hjälte (tror han är rätt snygg dessutom och naturligtvis uppstår romantik...). De två barnen Allie och hennes döve lillebror Nick som Harper snabbt tar under sina vingar (och tvärtom) väcker väldiga moderskänslor hos mig. Jakob, Harpers man, är som en ond igel som dyker upp och förstör med jämna mellanrum.

Hill sticker hela tiden in referenser till andra böcker han skrivit, till böcker av Stephen King (särskilt till The Stand. Och som Dark Tower fan så blev jag extra lycklig när en karaktär anklagades för "forgetting the face of his father)), till Harry Potter och låter kända personer dyka upp i nyhetsflödet lite då och då. Det rapporteras till exempel att George Clooney dog när han försökte rädda New York och Obama har självantänt. Keith Richards har försvunnit men man tror att han har överlevt pga att han överlever allt... Andra referenser till populärkultur dyker också upp med jämna mellanrum.

Den enda kritiken jag har mot boken är att den är för lång. Han hade kunnat skala ner den betydligt. Jag hade ibland svårt att behålla koncentrationen på grund av att den blev för "babblig", för detaljerad (man behöver inte återge precis allt) och innehåll alltför många upprepningar för att det ska vara ok. Men nu när jag precis har lyssnat klart så upptäcker jag en känsla av saknad till karaktärerna. Det omstädliga, som störde mig till viss del, bidrog till att jag kom nära karaktärerna.

Jag skrev i början att den är en ganska klassisk dystopi. Det som skiljer ut den är att den inte är nattsvart. Genom hela boken så finns ett hopp om ett bättre liv. Dragonscale behöver inte vara slutet på civilisationen. Det tyckte jag om.

Boken ges ut av Orion Publishing Group och kan köpas på Adlibris och Bokus.












2 kommentarer:

Vargnatt sa...

Den här väntar oläst i hyllan, ser fram emot att läsa den!

...med näsan i en bok... sa...

Hoppas du gillar den!

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...