Det känns lika svårt att skriva en sammanfattning av Vindens skugga som det gjorde av Andarnas hus. Det händer så mycket i boken; människoöden och händelser flätas skickligt samman, det finns underliggande budskap och du kan läsa berättelsen på flera nivåer samtidigt. Det lägrar sig en speciell atmosfär i Zafóns böcker, en air av mystik, dimma, gråskala, förtvivlan, våld och stark kärlek. Boken utspelar sig i Bacelona.
En tidig morgon väcks den tio år gamle Daniel av sin far, bokhandlare herr Sempere. Sempere vill visa honom en hemlighet och tar honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Där genomgår han ritualen att söka igenom biblioteket för att hitta en bok som talar just till honom och som blir hans att ta hand om. Boken Daniel får med sig hem heter Vindens skugga och är skriven av en Julián Carax. Daniel får snart reda på att en mystisk figur söker reda på alla Carax böcker och eldar upp dem. Han blir närmast besatt av att ta reda på vem författaren egentligen var, har han skrivit fler böcker och varför vill någon förinta hans verk. Likt en privatdetektiv spenderar Daniel närmare 10 år för att få reda på sanningen och hans och Julián Carax liv flätas allt mer ihop.
Jag gillade verkligen den här boken. Den kräver tid och uppmärksamhet från sin läsare. Första halvan av boken är lite långsam, men på ett bra sätt, andra halvan går lite snabbare att läsa.
Berättelsen är fylld av märkliga och överdrivna karaktärer, om Zafón inte hade varit så skicklig på att göra dem mänskliga alternativt mänskligt monsterlika hade de närmast liknat karaktärer. Jag tänker till exempel på kommissarie Fumero som ständigt håller ett vakande öga på Daniel. Han är en mördare, sadist, psykopat som på något oförklarligt sätt lyckats stiga i graderna och utnyttjar sin maktställning för det egna hämndbegäret. Han är ett monster, överdriven, men Zafón förmänskligar honom samtidigt som han påminner mig som läsare att figurer som Fumero faktiskt existerar i verkligheten. Genast blir han än mer obehaglig och monsterlik.
Jag misstänker att miljöbeskrivningarna inte gör Barcelona rättvisa. Zafóns Barcelona är täckt av ett grådis och rutten luft. Jag känner hur det luktar, vilken temperatur det är och läser med en ständig känsla av obehag. I ett stycke beskriver Zafón ett sjukhus som drivs av nunnor, de tar emot gamla fattiga som är väldigt nära döden. De sysslar helt enkelt med palliativ vård, om man nu kan kalla det vård. Daniel och hans vän Fermín smyger sig in i sjukhuset för att leta efter en kvinna de har några frågor till. Som läsare är det precis som att var där, tillsammans med dem. Just det stycket väckte väldigt många känslor hos mig, känslor av äckel, av sympati och förtvivlan. Tur då att Fermín fanns där för att lätta upp stämmningen.
Vindens skugga var en fantastisk läsupplevelse som jag rekommenderar alla. Boken ges ut av Norstedts förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Mamma J och Pocketblogg
En tidig morgon väcks den tio år gamle Daniel av sin far, bokhandlare herr Sempere. Sempere vill visa honom en hemlighet och tar honom till De bortglömda böckernas gravkammare. Där genomgår han ritualen att söka igenom biblioteket för att hitta en bok som talar just till honom och som blir hans att ta hand om. Boken Daniel får med sig hem heter Vindens skugga och är skriven av en Julián Carax. Daniel får snart reda på att en mystisk figur söker reda på alla Carax böcker och eldar upp dem. Han blir närmast besatt av att ta reda på vem författaren egentligen var, har han skrivit fler böcker och varför vill någon förinta hans verk. Likt en privatdetektiv spenderar Daniel närmare 10 år för att få reda på sanningen och hans och Julián Carax liv flätas allt mer ihop.
Jag gillade verkligen den här boken. Den kräver tid och uppmärksamhet från sin läsare. Första halvan av boken är lite långsam, men på ett bra sätt, andra halvan går lite snabbare att läsa.
Berättelsen är fylld av märkliga och överdrivna karaktärer, om Zafón inte hade varit så skicklig på att göra dem mänskliga alternativt mänskligt monsterlika hade de närmast liknat karaktärer. Jag tänker till exempel på kommissarie Fumero som ständigt håller ett vakande öga på Daniel. Han är en mördare, sadist, psykopat som på något oförklarligt sätt lyckats stiga i graderna och utnyttjar sin maktställning för det egna hämndbegäret. Han är ett monster, överdriven, men Zafón förmänskligar honom samtidigt som han påminner mig som läsare att figurer som Fumero faktiskt existerar i verkligheten. Genast blir han än mer obehaglig och monsterlik.
Jag misstänker att miljöbeskrivningarna inte gör Barcelona rättvisa. Zafóns Barcelona är täckt av ett grådis och rutten luft. Jag känner hur det luktar, vilken temperatur det är och läser med en ständig känsla av obehag. I ett stycke beskriver Zafón ett sjukhus som drivs av nunnor, de tar emot gamla fattiga som är väldigt nära döden. De sysslar helt enkelt med palliativ vård, om man nu kan kalla det vård. Daniel och hans vän Fermín smyger sig in i sjukhuset för att leta efter en kvinna de har några frågor till. Som läsare är det precis som att var där, tillsammans med dem. Just det stycket väckte väldigt många känslor hos mig, känslor av äckel, av sympati och förtvivlan. Tur då att Fermín fanns där för att lätta upp stämmningen.
Vindens skugga var en fantastisk läsupplevelse som jag rekommenderar alla. Boken ges ut av Norstedts förlag och kan köpas på Adlibris och Bokus
Andra som bloggat om boken är Mamma J och Pocketblogg
Kommentarer
Ha en fin dag!